Min älskade fina mormor gick bort för lite över två år sedan och har lämnat ett enormt tomrum efter sej, både psykiskt och fysiskt.

Häromdagen stod jag och pratade med en jättetrevlig mamma på förskolan.Vi snackade om Spanien och hur det var att komma tillbaka till kalla Sverige osv.Allt gick väldigt bra tills hon råkade nämna att hon arbetade som psykolog, då kom jag av mej totalt...Ungefär som när man träffar sin hårfrissa på stan och alltid ser ut som fan i håret   

Jag kände mej plötsligt väldigt bedömd i varje kommentar och tänkte att nu gäller det att inte säga för mycket..

Hade i alla fall hunnit kläcka ur mej att min stora flicka var lite lätt trotsig ibland.Psykologen, som till på köpet visade sej vara fembarnsmamma som jobbade heltid samtidigt som hon skötte man, hem, barn, hund, katt och guldhamster med bravur (ja, man kan få komplex för mindre), rynkade pannan och tänkte efter lite...

"Men det här med egentid då....? Hur funkar det egentligen ?"

Jag sken upp, glad att kunna svara på något;

"Jo, egentiden funkar faktiskt kanon, jag går ofta ut och promenixar med hundarna, eller kanske åker en sväng till Gekås eller bara tar en Latte på stan..."

Hon ler lite överseende och klappar mej på armen.

"Jag menar din och DOTTERNS egentid, ja man kan också kalla det kvalitetstid, " mässar hon vidare.

"Ehhhh....jaha.,...du menar så ja....." stammar jag blossande röd. Fan , nu hade man trampat i klaveret ändå.Jag tänkte febrilt på nåt smart att säga. "Jo men vi har ju lite egentid då och då alltså....kollar på TV ihop och sådär....ja..." Jag skrattar lite onaturligt.

Hon ler lite igen,kanske aningens ansträngt denna gången eller så är det bara jag som inbillar mej.

"Du, nu går du hem och så funderar du ut nåt riktigt mysigt och roligt som ni kan göra tillsammans, ja, det behöver inte vara något komplicerat.Ta en kopp te och en  smörgås tillsammans på kvällen och småprata lite eller bara gå en liten promenad tillsammans och kolla av hur dagen varit....ja du förstår nog..."

Hon nickar med eftertryck och med en uppmuntrande vink lämnar hon mej på parkeringen aningens mer förvirrad än innan ...Tänkte på hur våra kvällar ser ut med en enda röra av läxläsning, bad och allmänt kaos och funderade starkt på VART jag skulle lägga in det där med kvällsteet.Nästa problem var att Den äldsta går knappt en meter i onödan och absolut inte en vanlig vardagskväll i sällskap med morsan och jyckarna.Så promenaden gick också bort.

Men det skulle nog lösa sej, jag skulle nog hitta på nåt bra, här skulle minsann fixas bästa egentiden eller kvalitetstiden med den förstfödda.Och skam den som ger sej för redan nästa dag får jag ett gyllene tillfälle.Vi är på väg till passexpeditionen för att hämta ut hennes pass och får en timma över innan vi ska iväg och hämta brorsan.

"Hörrudu Tora, vad skulle du säga om att bara du och jag går och fikar i stan?"

Hon granskar mej kritiskt från topp till tå och överväger en sekund.Antingen finner min outfit för dagen nåd eller så tar glupskheten överhand då hon ärvt mitt sötbegär....

"OK då" avgör hon till slut, "men bara om vi går på EspressoHouse"...Sagt och gjort.Espressohouse here we come!

Det är nästan ingen kö och Tora är snabbt framme och beställer utan att blinka in en Frappino och en kladdkaka.

"87 kr" säger tjejen bakom disken. Jag sväljer lite.Jaha, ungefär som en bättre lunch.Skitsamma, var det egentid så var det.. "Och du da, ska inte du ha nåt da?" undrar tjejen och tuggar lite på sitt tuggummi."Hmmmm, jo just det ja....ehhhh, jag tror jag tar en kaffe med mjölk bara....en liten..."

Tora glor surt på mej "Fy fan va pinsamt alltså mamma...."

Jag undrar lite vad jag nu hade gjort men det fanns ingen tid att fundera vidare över det, Tora hade redan hitta ett bord och stod och viftade argt emot mej.

Vi satte oss och hon tog genast fram sin mobil och började trycka lite samtidigt som hon slevade i sej kladdkaka.

Vi satt tysta ett tag.Jag tog en klunk kaffe.Tog sats.

"Jaha, hur går det i skolan da tycker du?"

"Men fan mamma, jag VILL inte prata om skolan när jag är ledig....fattar du väl...." Hon ger mej en arg blick och trycker in sista biten kaka.

"Nähä, ok då...." suckar jag.

Tysta lite till.

"Men du, fotbollen da, hur är det...?"

Nu lägger hon ner skeden med en smäll i bordet.

"Men VET inte du att jag haft tre halsflussar i höst och knappt kunnat träna alls va....bara tagit den jävla äckliga pencillinen va....mamma har du GLÖMT det eller? Och att doktorn sa att får jag det en gång till så måste jag antagligen operera mandlarna va....hur kul är det då???????"

Hmmmm, just det ja, tänkte inte på det, hon hade ju knappt tränat alls i höst....Jag började känna mej rejält misslyckad och bestämde mej för att vara tyst ett tag till, eller kanske resten av fikastunden till och med.

När jag gett upp och sitter och smuttar på mitt dyrkaffe så händer det plötsligt något.Hon lägger ifrån sej mobilen och iakttar mej stint en stund.Jag ler lite prövande liksom för att uppmuntra henne till att ta första steget till det där myssamtalet mor och dotter emellan.Jag nickar lite typ "shoot, spit it out...".Hon öppnar munnen.

"Men Guuuuud mamma vilken stor finne du har på hakan...." utbrister hon sen. Jag flyttar handen automatiskt och känner efter, ja det stämde tyvärr insåg jag sen...Bordet bredvid sneglar lite intresserat bort mot oss och en äldre dam ler lite medlidande.Dottern har ärvt sin pappas höga röst.

"Ja ja, men du behöver inte skrika så..." viskar jag och rodnar för andra dagen på rad.

Detta går inte min väg känner jag.

Hon tittar lite mer ingående och fortsätter; "Ja, och sen har du grått hår här på sidorna och mustach" avslutar hon samtidigt som hon slurpar i sej det sista på sin lyxmilkshake.

Hon samlar ihop sina saker och reser sej upp och gör tecken till mej att följa efter.

Jag sväljer ner det sista kaffet och gör mej klar för avgång.Egentiden var tydligen över, i alla fall för den här gången.

Imorgon, den 7 December, är det exakt ett helt år sedan vi landade på svensk mark....och denna gången var det inte för att spendera några kalla semesterveckor i Fäderslandet, ånej, denna gången var det allvar....att flytta tillbaka till det landet man lämnade den 14 aug 1987.

Den gången var det gråt och tandagnisslan som gällde och jag hade aldrig kunnat drömma om att Mallorca skulle bli mitt hem för de närmaste 25 åren (med undantag för något år på flickpension i Schweiz när farsan började tröttna på de nattliga eskapaderna och hemkomsterna i gryningen på något vingliga ben....)

Jag kan säga att det var med blandade känslor vi tog Svensk mark och framtiden var klart osäker.

Vi kom till ett snötäckt Göteborg med isglimmande trädtoppar som gnistrade i decembernatten när taxin körde oss mot Varberg.

Det första och enda jag tänkte på var att barnen skulle trivas, jag själv har alltid haft lätt att anpassa mej...på gott och på ont....en rastlös själ i en fridfull kropp kanske man skulle kunna uttrycka det..

Efter ett år kan jag ärligt påstå att jag ångrar inte flytten EN sekund; Inte ens när regnet piskar utefter rutorna i mitten av Maj, eller när vi måste sitta under yllefilt ute i Juli- sommarnatten , eller när mörkret sänker sej kl halv fyra på eftermiddagen i November, eller när man måste gå ut och skrapa bilrutan i Oktober....Nä, inte ens då ångrar jag det.

Bara någon gång ibland tänker jag tillbaka, på doften, när dagen svalnade i vår Mallorkinska alpby efter en het sommardag...hur det luktade av apelsinträden och hur det svarta mörkret totalt tog över dagen med bara Palmerna som vackra horisonter som skuggade sej emot det vackra berget Galatzo som höjde sej i natten.

Galatzo, ett berg fyllt av glädje och sorg....där M ligger begravd, som valde att avsluta sitt unga liv bara några veckor efter att vi lämnat Capdella.En otroligt vacker bergstopp dit många vandrat och som alltid avtecknar sej som en ledstjärna i mörkret.

Ibland saknar jag också torget och parken där barnen lekte tills sent på kvällen och det fanns inget som hotade deras glädje.

Sällan tänker jag på husvinet på bybaren, hur beskt det smakade efter första klunken, men med vänners sällskap och livsglädjen som fanns, - så blev det riktigt gott efter ett glas.

Någon gång minns jag även hur den  nygrillade bläckfisken smakade och hur vackert gul paellan var som rykande bars in på bordet...och kanske en gång då och då snuddar mina tankar vid våra sena nätter ute på terrassen där vi avklarade en del världsproblem och kanske även drack några flaskor vin ...men bara någon gång tänker jag tilbaka.Minnen är vackert att ha, att lagra långt inne för att ta fram när tiden är mogen.Man ska inte vara bitter för det man inte har längre utan istället se morgondagens möjligheter.Så mycket har livet lärt mej så här långt.

Man har inte roligare än man gör sej.Livet är här.Och nu.