Jag har länge tänkt att jag skulle tillägna en av mina bästa vänner några rader.Det kommer hursomhelst aldrig att göra honom rättvisa...Men jag försöker ändå.För det är han värd.Minst

Joan kom in i vårt liv den våren Ella var nyfödd.

Det var den våren vi på allvar började hänga på poolbaren, el Sa Vinya, i vår Mallorquinska landsby.

Jag gick och drack en kaffe varje morgon efter att ha lämnat de stora barnen i byskolan...ofta stannade min blick hos den gamle mannen som alltid satt ensam vid ett bord med hatt på huvudet och välklädd eftersom byns engelsmän försedde honom med avlagda kläder, något han gärna tog emot.

Inte sällan hade han en öl framför sej fast klockan knappt slagit nio...inget som bekymrade mej då han alltid uppförde sej som den gentleman han var.

Det började med ett leende som  besvarades, för att fortsätta med en hälsning och en igenkännande nick från båda håll...tills den dagen han skickade över en kaffe till mitt och Ellas bord med en vänlig vink.

Dagen efter bjöd jag tillbaka och dristade mej till att sätta mej vid hans bord...

Sedan den dagen var vi oskiljaktiga.

Han blev min vän, min själsfrände och någon jag verkligen höll av.

Han var snäll mot barnen, i synnerhet mot Ella som han hade följt sen hon var nästan nyfödd.

Vi drack kaffe varje morgon, om helgerna drack vi en öl eller vin ihop och pratade om livet.Jag valde ofta hans sällskap framför andras vilket retade en del men jag uppskattade vår vänskap så himla mycket och kom till att hålla av denna mannen SÅ mycket.

Ibland gick det ett par dagar då vi inte hade setts och då stod han alltid och väntade på oss i hörnet där han visste att vi skulle gå förbi för att komma till skolan varje morgon.Han stod med sin käpp så tålmodigt och väntade....då han fick syn på oss sken han alltid upp och vinkade och viftade...ibland satt vi tysta och ibland pratade vi, men det fina var att det kändes aldrig som en pínsam tystand utan bara stämningsfullt och fridfullt.Jag är glad idag när jag tänker tillbaka på allt, att jag alltid bjöd honom att sitta ned med oss vid vårat bord och han ägnade alltid Ella all uppmärksamhet och kallade henne för sin favoritunge och skämde bort henne till max.Ingen glass var för stor eller för dyr...hon fick allt hon pekade på.När hon lärde sej gå följde han  med henne ut till lekplatsen och gungade med henne eller gick en liten promenad hand i hand.Och hon älskade honom tillbaka.En julafton bjöd vi hem honom men då klockan slog 4 såg vi honom ingenstans.Då vi gick ut för att leta efter honom stod han utanför mammas hus i skuggan av ett träd, gömd, med en sloknd blomma i handen, alltför generad för att våga komma in...Vi fick släpa in honom med milt våld och efter ett par konjak tinade han upp och slappnade av.Han pratade länge efteråt om den julen¨då han var hos oss...

Joan föddes på 1930-talet på ön Ibiza och hade en hård barndom fylld av fysiskt våld och terror.Hans pappa var mycket alkoholiserad och höll på att slå ihjäl honom ett par gånger.Hade det inte varit för hans mamma så hade han inte varit i livet . Detta var ett tema han återkom till då och då, men alltid efter för många öl.. och det ska poängteras att han ALDRIG var sentimental, bara realistiskt.Jag var full av beundran för denna man som haft en sådan tuff uppväxt fylld med hat och slag, men som blev en sådan fantastisk fin man fylld aV Kärlek....och mest av allt älskade han barnen...och vår Ella.

När han var sjuk under en period åkte vi och hälsade på honom på sjukhuset och han blev så himla glad.

Den dagen jag blev tvungen att berätta för honom att vi skulle flytta till Sverige , då grät han....det är bland det svåraste jag har gjort i hela mitt liv.Jag kommer aldrig överleva detta var hans stående kommentar och varje gång det kom på tal bröt han ihop."Ni är min familj" sa han och tårarna strömmade över det fårade gamla ansiktet.

Joan hade aldrig varit gift och hade inga barn.Han hade bara en syster på ibiza som han knappt hade någon kontakt med.Det är svårt att tänka sej att en människa inte har NÅGON familj alls....Samma dag vi skulle flyga till Göteborg, det var en fredag i början av December...då kom han gåendes på infarten till vårat hus...gammal och gråare än vanligt.Han kom ALDRIG hem till oss oinbjuden, han var alltför blyg för det.Så det hade verkligen kostat honom massor att ta sej hem till oss den morgonen.Jag kommer ihåg att vi stressade och sprang runt och packade det sista.Jag placerade honom i soffan med en kaffe och en gammal konjak som jag hittade i röran.Han iaktog oss där vi sprang omkring det sista. Han gullade med *Ella och liksom sög ut det sista av henne....Innan vi lämnade huset med våra väskor tog han mej avsides och räckte högtidligt fram ett hafsigt inslaget paket.I det låg en hårnål i guld med en pärla på och ett gammalt foto av honom själv som 20åring ifrån militären.Nålen var hans mammas och det enda han hade kvar ifrån henne.Man får inte glömma att han kom från en extremt fattig familj och det finaste han hade efter sin mor ville han ge till Ella.Han räckte fram paketet med en högtidlig min.Jag kramade om honom och försäkrade att vi skulle snart ses igen, ja,kanske till påsk skulle vi komma tillbaka och hälsa på honom.Han bara log sorgset och skakade lite på huvudet,,,"Ja, om jag lever då..." var hans enda kommentar.JAG skrattade nog lite och sa att det är klart att du lever Joan,.,,, Han skakade nästan omärkligt på huvudet igen och vinkade åt oss då vi körde iväg i bilen mot flygplatsen och det nya livet i Sverige.Jag såg honom i backspegeln tills han försvann som en grå siluett mot himlen.Det var sista gången jag såg honom.Ett telefonsamtal i början av april skulle bekräfta mina värsta farhågor.Min vän Cati vars man var polis i landsbyn kunde meddela att Joan hittats död på sitt köksgolv den 3 april förra året.Dödsorsaken angavs aldrig.Vi fick aldrig ses igen som jag lovade honom.Men hans foto står här i vårt vardagsrum och varje kväll tänder vi ett ljus för honom, - mannen från Ibiza med ett hjärta av guld.Jag hoppas vid min Gud att vi ses igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag har varit en väldigt tung dag. Faktiskt en av de tyngre dagar i mitt liv...och dessa är lätt räknade då det inte är SÅ väldigt mycket som får mej ur balans eller rubbar mina cirklar.När barnen är sjuka, när en älskad mormor går bort eller när ...

Det började nog förra fredagskvällen, syrran mamsen och jag satt uppflugna med varsitt glas vin i näven i uterummet.Mamma drog upp tröjan och synade magen..."Usch vad trist det är när jeansen sitter så hårt..." suckar hon uppgivet och synar oss andra...

Jag och Syrran brukar alltid väldigt kärvänligt kalla varandra för TAIKONS när det är läge för det så att säga...det kan vara om vi t,ex trycker in alla ungarna i EN bil (och kör en väldigt LITEN sträcka skall poängteras).Glömmer aldrig när vi åkte i...

Blev bara så tvungen att fortsätta lite till om det här med barn; Syrran berättade en ("rolig") historia om en av sina ungar häromdagen.I och för sej tyckte hon nog inte själv att det var så där förfärligt roligt i just det momentet men när hon skull...

Jag gillar egentligen inte att snacka barnuppfostran då jag verkligen tror att alla föräldrar har olika och kanske lika bra sätt att handskas med sina små avkommor på.Jag ger mej dessutom ut på okända vatten när jag tänker på att skriva om detta med ...