Jag gillar egentligen inte att snacka barnuppfostran då jag verkligen tror att alla föräldrar har olika och kanske lika bra sätt att handskas med sina små avkommor på.Jag ger mej dessutom ut på okända vatten när jag tänker på att skriva om detta med att uppfostra barn....just därför kommer jag inte gå in närmare på saken förutom att kommentera några småsaker som slagit mej under detta första året i fäderslandet.

Det började faktiskt med att vi skulle ha Dylans barnkalas på Bruket, ett kanonbra ställe med separat lekland och vägg i vägg välutrustad bar och bowlingbanor.Nästan varje helg spelar det dessutom bra rockiga band här.Men tillbaks till barnkalaset...När vi kom dit och hade ordnat upp alla faciliteter med kalaset (dvs hälsat och satt på artighetsflinet till alla klassens föräldrar som kom och skulle lämna av sina barn, fått på alla ungar de typiska neonfärgade västarna, tagit hand om paketen m.m) så tyckte syrran och jag att det var på tiden  att ta ett bord och sätta oss och slappa lite."Jag kilar öven till baren ocnh hämtar 2 cider" föreslog jag glatt och är på nolltid framme vid bardisken och beställer.Eller försöker att beställa rättare sagt.Tjejen bakom disken tittar lite skeptiskt på mej och rynkar pannan lite; "Eähhh,,, men är inte du där inne på BARNkalaset ?" frågar hon med betoning på BARN."Jojjomänsan" säger jag glatt eftersom jag inte kan se problemet med detta."Jo, eähhh, du kan ju inte ta med dej ciderna in DIT...till BARNEN..." upprepar hon och glor surt på mej ungefär som om jag hade föreslagit att vi skulle sätta upp ett litet öltält därinne dit ungarna kunde komma och svalka av sej när de lekt sej svettiga.

"Nähä, OK " svarar jag lite snopet.Tänkte en sekund på om jag skulle ta upp en diskussion men kom på bättre tankar när jag kom ihåg vart vi befann oss...I Sverige...Not in Spain.Men kan inte låta bli att undra i mitt stilla sinne vad de är rädda för....att vi föräldrar ska supa oss snörfulla och börja härja runt bland bollarna....Eller att vi ska ställa till med slagsmål och fyllebråk...men efter lite diskussion med syrran kommer vi fram till att det ÄR bara så här..take it or leave it.Barn och Alkohol passar helt enkelt inte ihop.Nix.Så är det.
Bra.

Nästa sak som jag tänkt på är det här med hur himla PEDAGOGISKA föräldrar verkar vara här i Sverige...Nästan som om de får en instruktionsbok i Högskolepedagogik vid förlossningen.Har stått jämte och råkat höra otaliga konversationer mellan barn och deras föräldrar under detta året...i kassaköer, nere vid badbryggan, vid fotbollsmatcher osv.Och en sak som alltid slår mej är hur många föräldrar byter röst totalt när de vänder sej till sina barn, då pratar de plötsligt med riktig barnslig röst på nåt slags babyspråk...själv tror jag barnen lär sej prata bättre om man från början pratar med dem på ens "vanliga" sätt med normal röst.Man behöver inte sänka tonläget och prata babyspråk bara för man vill kommunicera med sina ungar... Sedan behöver man inte välja de allra svåraste orden i Svenska Akademins ordlista när man pratar med dem men jag tror personligen att det är nyttigare för barnen att prata med dem som man pratar till andra vuxna för fröken i skolan kommer knappast prata på babyspråk även om hon är pedagogiskt utbildad.

Om jag får lov att dra parallellen med Spanien så är det mer raka rör och inte så mycket daltande där.Visst, barn är barn, men till en viss gräns.Här vill man gärna överaktivera ungarna medans i Spanien är de lite coolare och anser att barnen får till viss del aktivera sej själva.

Slutligen vill jag bara återigen poängtera att jag minsann är låååååångt ifrån någon stjärna eller expert på banruppfostran ; Min barndomsvän ifrån Borås kallar mej och familjen för "Familjen  Annorlunda"(dock med glimten i ögat misstänker jag) och det beror knappast på att vi har tio barn.....

Någon gång i början av 90-talet tröt farsans tålamod med mej och syrran.Kanske berodde det på alla sena kvällar (eller tidiga mornar) vi stapplade in genom ytterdörren , långt ifrån nyktra , och bara flabbade när han försökte skälla ut oss.Eller var det kanske den gången han fick åka ut i Magaluff  kl 5 om morgonen och hämta upp syrran på en pub (som hade lovat på tro och ära att vara hemma kl 12) .... antagligen var det en kombination av många saker som gjorde att han till sist tog beslutet att skicka de 2 äldsta till Schweiz.Syrran hade väl någolunda tur som hamnade i Rolle på den fint ansedda internatskolan "Le Rosey". Där fanns i alla fall Geneve runt knuten och en handfull snygga rika arvatagare.Jag drog nitlotten den gången och hamnade på FLICKPENSION i Lausanne där det var brist både på killar och annat...Trots allt fick vi komma hem om loven och jag minns speciellt ett jullov där det gick extra vilt till.Jag och syrran gjorde inget annat än att hänga ute om kvällarna de 2 veckorna vi var hemma. Jan Guillous "Vendetta" skulle spelas in på Mallorca den julen och i brist på det äkta Sicilien (där det var för farligt att spela in p  g a maffian) så tog man de scenerna på Mallis istället.Vi hängde med inspelningsteamet de 14 dagarna och speciellt med de danska stuntkillarna,de var cooooooola....körde runt Magaluff i en öppen jeep och raggade brudare genom att hänga och slänga sej ut och in i bilen i HÖG fart...Vi fastnade i alla fall i fällan och hade roliga nätter ihop med dessa galningar..Farsan blev surare och surare allteftersom nätterna blev längre och längre och dagarna kortare och kortare.Han hade i julklapp lovat oss egna VISA kort som vi skulle få ha med oss till Schweiz efter julen och använda VÄLDIGT måttligt....detta var något han poängterade noga....inget slös och bara i NÖDFALL skulle vi få använda dem.En trygghet om något gick fel.Det var alltså inget kort man lite nonchalant kunde slänga upp på HM efter en lyckad shoppingrunda.Långt därifrån...vi svor på heder och samvete att ALDRIG använda det om vi :

1-Inte var i nödsituation   eller 

2-Hade fått muntligt lov av farsan att t,ex köpa vinterjacka el något i den stilen

3-El möjligtvis till flygbiljett hem

Tyvärr hade jag ett litet missöde den sista natten innan vi skulle åka tillbaka till Schweiz och fick aldrig farsans förtroende att bära med mej hans Visa kort...Ska inte gå in på detaljer men jag kom säkert hem efter solen gått upp och vill minnas (not) att jag blev hemskjutsad av en tysk kille med hästsvans som sladdade in på vår uppfart och lämnade av ett vrak till mamma som typiskt nog stod ute iträdgården med armarna i kors när jag vinglade upp för trapporna...tror jag kräktes en omgång med innan jag stupade i säng. När jag blek och illamående samma eftermiddag blev skjutsad till flygplatsen av farsan passade han på att meddela att det skulle inte bli nåt VISA kort till det svarta fåret (jag o syrran turades lite om att vara det).Just då sket jag totalt i Visa kort och allt annat bara jag fick sova på flyget....Det tog dock inte lång tid att återhämta sej ifrån den bakfyllan och syrran som bodde i grannstaden Geneve var genast med på noterna då jag helgen efter föreslog en "get together" i hennes stad.Geneve var en superbra partystad med alla ingredienter och nationaliteter och eftermiddagen började på "Lord Nelson Pub" som nog är så nära en irländsk party pub man kan komma.Där samlades alla internationela skolor runtom Geneve området och festade tillsammans...det var JUKE box och tequila race fram tills tolvslaget då man gick vidare.Hade man gott om pengar hängde man på vissa platser men var man kyrkråtta i sammanhanget fanns det andra minst så roliga ställen att gå på.Min och Syrrans favorithak var "Whiskey Club" , en liten sunkig rock klubb belägen in the middle of nowhere...Med ett klientel som hade fått farsan att svimma...MEN med ett litet rökigt dansgolv och den bästa musiken.Väl där var stämningen i topp och jag o syrran i toppform efter tequila och annat.Dock hade vi ETT stort dilemma...Cashen var slut, finito and finnished... Syrran som var störtcool slet flott fram farsan nya skinande Visa kort som brände i plånboken trots löften om att INTE använda det i onödan---"Nä för fan" protesterade jag, för trots promille på 2,0 så fattade jag SÅPASS mycket; att missbrukade syrran kortet skulle det ryka fortare än kvickt..

"Vafan" kontrade syrran med ett brett flin, "man lever väl bara en gång va..." samtidigt som hon vevade in 2 vodka orange ifrån baren samtidgt som hon viftade med kortet över huvudet.Barkillen tog glatt farsans Visakort och slängde det i ett glas bakom baren I fall vi ville beställa mer under kvällen.-----Kommer ihåg att det var en fantastisk lyckad kväll full med rock, starka drinkar och massor av dansgolv....det var defintivt värt skället som syrran uttryckte det en tid efter.För skäll fick hon.massor dock var hon betrodd att behålla sitt Golden Card....kan avslutningsvis nämna att jag ALDRIG fick mitt.Det låg i farsans kassaskåp tills det gick ut...och han förnyade det aldrig...

Min mormor gick bort den 14 okt 2011 och jag kan än idag inte fatta att det faktiskt är sant.Hon finns i mina tankar varje dag och varje natt.Det går inte EN endaste dag utan att jag tänker på henne..De visa har sagt att hon finns där , hos mej, varje ögonblick...och jag VILL verkligen TRO det...min mormor VAR och ÄR mitt allt.

Just därför väljer jag att dra en "favorit i repris" ; Jag vet, jag har skrivit om det förr....och kanske kommer jag någon gång att skriva om henne igen....det blir lätt så när kärleken flödar...Min mormor... Hon fyllde 70 det året och min mamma hade bestämt att vi skulle bjuda på en Londonresa med lite shopping och god mat.Mormor pratade inte speciellt bra engelska, för att vara helt ärlig, så pratade hon inte alls....bara vissa ord...Hon och systrarna envisades med att gå på engelska kurs varje höst...Det var änkemannen Sigurd som bodde tvärs över gården som var lärare.Han hade studerat engelska på Oxford och hade ett uttal som hade gjort Antony Hopkins  grön av avundsjuka.Dessutom artikulerade han otroligt bra.Mormor och systrarna var minst sagt imponerade.Varje torsdagskväll tisslades det och tasslades det i garderoben hemma på Byttorp och en och annan flaska smugglades med i handväskan..Hur mycket engelska de egentligen lärde sej är okänt men att det blev en del resor ner till Grand Hotell om lördagskvällarna och en och annan resa till Gran Canaria... det är helt säkert.Men mormor var lurig: De ordhon kunde på engelska briljerade hon gärna med och de ord som fattades tog hon lika gärna på svenska; Resultatet blev; SVENGELSKA med betoning på SVEN.

Mamma hade lovat mormor en alldedeles NY och EXKLUSIV väska ifrån självaste HARRODS.Och det bästa var att mormor skulle få välja alldeles själv.Något som var mammas värsta mardröm då det var vida kännt hur svårt mormor hade att bestämma sej.Mamma hade alltså försökt att förbereda mormor dagen innan på vad som skulle ske och alldeles speciellt bett henne att tänka efter vad hon verkligen VILLE ha...Och mormor hade TÄNKT minsann ..

Dagen D kom och mamma , styrkt av ett glas vin, tog med sej mormor upp till Harrods mest exklusiva väskavdelning där de vackra ryska och japanska expediterna stod på rad.Mamma samlade ihop sej kan jag tänka mej....och frågade mormor vad hon ville ha.Mormor skrattade glatt och körde på sin svengelska; De ord hon inte kunde på engelska tog hon på svenska, NO PROBLEMS. "I want väska med många FACK..." säger mormor och ler glatt ...

Det här med facken var väldigt viktigt för mormor...Hon ville ha ett fack för plånboken, ett fack för busskortet och ett stort FACK för Steppskorna God Forbid....Mormor älskade nämligen att steppa...mer om det en annan gång...Expediterna utbytte blickar och log ansträngt."Yes, I like FACK " säger min älskade lilla mormor och flinar upp sej glatt mot expediterna som fattar NADA. "I LOVE FACK" säger mormor igen liksom för att förklara denna förkärlek för väskor....nu kan expediterna inte längre dölja sin avsky....denna lilla rundnätta dam på 1,50 m som bara pratar om "FUCK"....   De skakar på sina huvuden och vänder sej om...."I LOVE FUCKS" säger min älskade lilla fina mormor  avslutningsvis när mamma betalar DIOR väskan för ca 10,000 SEK.Att hon sedan stoppade ner den nya väskan i en EPA plastpåse varje gång hon gick ut (det fanns ju både ficktjuvar på bussen och annat...) , det är en helt annan historia...