Idag har varit en väldigt tung dag.

Faktiskt en av de tyngre dagar i mitt liv...och dessa är lätt räknade då det inte är SÅ väldigt mycket som får mej ur balans eller rubbar mina cirklar.När barnen är sjuka, när en älskad mormor går bort eller när orden blir hårdare än man menat...då är det jobbigt med livet.

Förra veckan blev en sån där tuff vecka då den förstfödda och starkaste blev inlagd på sjukhus.Oro kunde avläsas i läkarens blick.Det här med en akut bukspottskörtelinflammation är VERKLIGEN inget att leka med...Kräver ofta intensivvård och en del kommer inte ut med livet i behåll .Dock var dottern stark, i sin bästa ålder för att klara av sådana här inflammationer, men ändå...Jag gjorde som jag brukar i dessa situationer; Nämligen att jag stänger av totalt...det har en psykologisk term som jag inte riktigt kommer ihåg...men det finns en benämning för tillståndet.

Ungefär samtidigt som Tora fick beskedet om att Drottning Silivas barnsjukhus stod redo att ta emot oss så slutade en annan ung flicka utanför Skövde sitt jobb på ett cafe.När min dotter transporterades i ambulans ifrån Halmstad till Göteborg för att få  bättre vård så skickade 17-åriga Lisa ett sms till sina föräldrar att hon var på väg hem efter en lång arbetsdag. Tora kom fram till sjukhuset men Lisa kom  aldrig hem.

När dottern sattes på dubbelt dropp om Söndagskvällen så anmäldes Lisa som saknad och försvunnen av sin pappa som kört hela vägen till Kinnavik bara för att hitta sin dotters moped med NYCKLARNA I....Den ångest jag kände kan dock inte jämföras med vad han måste ha känt när han upptäckte detta.Jag hade min dotter inom räck och synhåll hela tiden.Jag låg i en säng mindre än en halvmeter bort.Jag kunde nå henne på en nanosekund och på mindre än en armlängds avstånd när jag än ville och varje gång jag vände mej på natten och kollade att hon andades.Jag inser nu att jag är lyckligt lottad.På måndagsmorgon gick hon igenom en magnetröntgen samtidigt som polisen drog igång ett sökarbete efter Lisa på 300 m ifrån den plats hon arbetade.Fynd gjordes både utanför Skövde och på sjukhuset i Göteborg.I vårat fall var det en elak gallsten som satt sej på tvären och på ett sådant olyckligt sätt så att både levergång, gallgång och bukspottkörtel påverkades.I Skövde fann man ett mobilskal och en söndrig display som kunde knytas till Lisa.På tisdagen hade läkarna tid att titta över och analysera röntgenbilderna medans Missing People satte in extra resurser i Kinnavik.Tiden rann iväg och varje timma som gick var viktig.Man har ju hört att om man inte finner en försvunnen person inom 48 timmar så är hoppet inte så stort att finna denna människa i livet.Mitt liv dessa dagar gick ut på att analysera blodvärden,,,det togs blod 3 ggr om dagen för att kontrollera att dessa livsviktiga organ inte slutade att fungera.Ett normalt bukspottskörtelsvärde ska ligga på 0,7 och Toras var över 30!!!!!! Ett normalt levervärde ska ockås ligga under 1 och Toras var uppe i 16...Tiden blev vår fiende.Vänder det inte snart får man ta till akuta åtgärder.Som att operera bort gallblåsan som också den var kraftigt inflammerad.Det är en risk i sej.Går den sönder under operation är det inget kul.På onsdagen vände det plötsligt och för våran del innebar det lättade leenden och en bortblåst aptit som kom tillbaka (både hos mor och dotter).I Skövde utökade man sökradien till 600 m och gjorde ytterligare några fynd.På torsdagen utlovades hemskrivning om proverna såg bra ut.Och det är här den markanta skillnaden blir tydlig; Tora kom hem men det gjorde aldrig Lisa.2 tonårstjejer med livet framför sej där den ena får komma hem till sin familj och en framtid och den andra möter sitt öde i ondska och mörker. Förövarna tar inte bara Lisas unga liv utan ödelägger dessutom livet för väldigt många andra människor i hennes närhet.För familjen blir livet sej aldrig detsamma, de kommer från och med nu alltid förknippas med "familjen vars dotter blev mördad".De kommer aldrig få frid igen.Kanske kortare stunder under sömnen och drömmens befriande tankar kan de få lite ro men resten av livet kommer de alltid att slåss med demoner OM och HUR hennes sista minuter i livet egentligen var.Detta är något de aldrig kommer ifrån.En mardröm de aldrig vaknar upp ifrån och varje gång de ser Lisas jämnåriga vänner eller det är jul eller hennes födelsedag eller årsdagen då hon försvann eller årsdagen då hon hittades....Då kommer smärtan vara extra stark.

Jag har haft tur .Jag fick med mej min dotter hem.Jag är så evigt tacksam och fast jag inte direkt tror på Gud så tackar jag någon varje kväll .

Idag gifte sej prinsen med sin fina Sofia.Det var en dag många såg fram emot.En dag som skulle gå i kärleken och glädjens tecken.Tyvärr blev det inte så.Natten till lördagen framkom det vi alla kanske visste innerst inne allt eftersom dagarna gick men knappast ville inse och ta till oss.Man hade hittat en död kropp som man trodde tillhörde Lisa Holm.Paradoxalt nog skuggades prinsparets glädje av denna fruktansvärda nyhet.Det var plötsligt svårt att känna någon eufori eller lycka alls trots allt det vackra  som omringade brudparet.Det enda jag kunde tänka på var att mitt i denna lyckan fanns det en familj som skulle minnas denna dag som den värsta i mannaminne.Nämligen den dag då de blev tvugna att identifiera sin döda dotters kropp.Samtidigt som någon annan vaknar till sin livs lyckligaste dag, nämligen sin bröllopsdag.Ty Sånt är livet; Man vet aldrig vad som händer imorgon, man vet bara vad man har idag.Så snälla ni, ta vara på dagen som är för imorgon kan allt vara försent.Säg till dina nära och kära att du älskar dem, krama en extra gång godnatt och köp för alldel den där toppen som egentligen var för dyr...Drick det där extra glaset champagne och lev i nuet.Livet går inte i repris och framförallt så vet man inte hur länge man har vissa människor omkring sej.Slutligen känner jag Djup tacksamhet över att det gick bra till slut, att min dotter är hemma igen men mina tankar är ikväll hos familjen Holm i Skövde, vila i frid finaste Lisa .

Det började nog förra fredagskvällen, syrran mamsen och jag satt uppflugna med varsitt glas vin i näven i uterummet.Mamma drog upp tröjan och synade magen..."Usch vad trist det är när jeansen sitter så hårt..." suckar hon uppgivet och synar oss andra som genast tittar i taket."Nä, " inte jag kontrar syrran direkt, "jag ska på semster och tänker INTE binda upp mej på nån fånig ditet..." och som för att riktigt demonstrera mular hon in en näve chips i munnen."Du då Anneli" , fortsätter mamma lite uppfodrande, "känner inte du att du skulle kunna tänka dej att äta lite nyttigare?" Jag ser plätsligt nåt väldigt intressant ute på gräsmattan...."Njo, ja,jo, kanske det ja...." flummar jag samtidigt som jag faktiskt känner i hela kroppen hur jäkla skönt det hade varit att vara några kg lättare."JO, ABSOLUT " skyndar jag mej sen att fastslå innan jag ska hinna ångra mej,,,,"Jag vill också, jag hänger med , räkna med mej!!!"

Mamma ler glatt, glad att i alla fall en av döttrarna har lite förnuft kvar."Bra", fortsätter hon, "då börjar vi på måndag vårt nya liv..."   Sen stannar hon upp en sekund och funderar lite. "Men förresten hörrni, vilken diet ska vi köra da....LCHF eller?"  "Nääh " utropar både jag o syrran i kör...Ingen baguette, inga maffiga hamburgerbröd och det värsta av allt; Inga färska sommarpotatis!!!!! "Nix" avgör jag, "kommer inte på tal...den är så jävla uttjatad... jag vill prova nåt nytt...." Vi sitter tysta ett tag och funderar när mamsen plötsligt utbrister; "5;2 da, den ska visst va GRYMT bra...alltså jag har en väninna som liksom körde nån slags halvfasta bara 2 dagar i veckan och resten av dagarna fick man äta normalt...och hon gick ner 5 kg på 3 månader " fortsätter hon med triumf i blicken.Just det , det påminde mej genast om hur en av våra sjuksköterskor på jobbet gått ned 7 kg på bara några månader.

"Kanon," avgjorde jag, "5;2 it IS!!!!".

Hela lördagen samlar vi info om hur man ska göra och vad man får äta .Oj det var visst inte så mycket man fick käka nä under de här två fastedagarna....Hmmmm, typ 2 ägg till frukost och nån soppa på kvällen...."Men mamma, vad ska man äta däremellan da?" undrar jag. "INGENTING fattar du väl, det är ju det som är vitsen" säger mamma och tittar på mej som om jag är totalt ointelligent."MEN....du får dricka precis hur mycket vatten och grönt te som du vill, det var väl fint va....?" Hmmm ja just det ja, thanks for nothing tänker jag för mej själv men fan den som ger sej, här ska femtvåas.På lördagseftermiddagen åker vi in till Hajen för att handla.Jag kommer på mej själv med att stoppa ner fem gånger så mycket chips och godis som normalt i shoppingvagnen, det gäller ju att stoppa i sej nu för på måndag var det STOPP.Smågodis, chips och dipp, varför inte en prinsesstårta som är så himla gott, kladdkaka...MMMMMmmmm...här skulle minsann utnyttjas det sista dygnet i frihet, innan man skulle in i 5;2 fängelset forever...Mamma var inte sämre hon; M-kulor, chokladbollar, en och annan riktigt fet ost bland annat.Helnöjda lämnar vi Hajen med våra dyrgripar.Frosseriet börjar redan när vi kommer hem...Till slut mår jag riktigt illa på kvällen och tänker att fan va skönt det ska bli att börja på måndag, bara ett par timmar kvar innan mitt nya liv startar.På söndagsmorgonen tycker mamma att vi ska moffa lunch på Fridas vid havet.Bra idee tycker jag och syrran.Det blir smarriga räkmackor med massa majonnäs, lammfile med potatisbakelse och marängswiss till efterrätt.På hemvägen drar vi inom Kärra Camping för Ella vill ha mjukglass, efter halva glassen tröttnar hon och slänger över den till mej.Sure, why not, vem vet när man får käka mjukglass nästa gång.Här ska ju framlevas på 500 kcal dagen,,,inte så lätt att klämma in en mjukglass då...Jag trycker i mej glassen också och börjar känna den bekanta illamående känslan igen.

Måndagmorgon är plötsligt här och jobbet väntar.Det känns liksom lite ledsamt men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör mej.Kaffe och mjölk slår jag till med som frukost, 25 kcal om man hoppar suketten till.Hittar ett halvt hårdkokt ägg i kylen som jag försiktigt knaprar på, det ska ju räcka hela frukostrasten...kommer på att jag redan är uppe i 100 kcal och jag som knappt varit vaken 2 tim...hur ska detta gå....deppkänslan växer under dagen och jag dricker vattenglas på vattenglas som man ska och det enda som händer är att jag får kissa 10 gånger....mättnadskänsla -glöm det!!!! Magen kurrar och jag kan knappt koncentrera mej, snäser lite åt någon stackare som för tionde gången på 5 min frågar samma sak...Kollegorna går runt och snackar om vad de ska äta till kvällsmat "Grill,pizza, hemlagad fiskgratäng, nypotatis..." Jag gråter inombords, fan, jag själv ska tugga (idissla) på några torra salladsblad med nån jäkla vinegrettblandning över.När jag sluatat jobbet ringer mobilen.Det är mamma.Hon bor hos syrran de sista nätterna.Jag funderar på att inte svara.Orkar inte prata med någon känner jag.Det ringer igen, ok får väl svara då, kan ju ha hänt nåt. "Hej lilla gumman, hur går det för dej ?" kvittrar mamma."Joda, ganska bra", hör jag mej själv svara fast det är totalt osanning."Jaha," fortsätter mamsen, "Här går det också ganska bra, har ätit 2 ägg till frukost och lite gröt nu....så jag får väl egentligen inte äta nåt mer idag" avslutar hon och nu kan jag faktiskt ana en ton av besvikelse och missnöje i rösten.

"Ja ja, lycka till nu och ge dej inte" säger hon och lägger på luren.Släpar mej hem och kastar mej på soffan, helt orkeslös.Där ligger jag ett bra tag och har inte lust att göra någonting.Fan va livet suger.Då ringer det på dörren.Det är Susanne som kommit hem med Dylan.Susanne är mamma till Karl och en otroligt duktig kock.Hon håller en påse bakom ryggen."Här ska du få Anneli, en rykande nygjord fiskpudding gjord på rödspätta, smör och citron  " kvittrar hon och lämnar över kassen som doftar helt fantastiskt."Men du måste äta den nu ikväll när den är nygjord, imorgon är den inte hälften så god serru..." Jag stammar fram ett "Tack" men inombords sörjer jag på riktigt faktiskt.Jag ställer den lite tafatt på köksbänken och just när jag står där och funderar så ringer mobilen igen.Mamma ...igen.Jag tar sats; "Hallå". "Nämen Hej älskling....vad gör du ?" Innan jag hinner svara fortsätter hon: "Du, det var en liten sak jag kom och tänka på.....det här med dieten...den här 5:an, ja.... vet du, jag tror att om man liksom har den som grundtanke när man äter så är man inne på ett väldigt bra och nyttigt spår....man TÄNKER sej liksom för innan man vräker in massa onyttigheter, eller hur..... men jag tror faktiskt att bara man håller sej under 1000 kcal de här fastedagarna så är det OCKSÅ OK....jag menar det är faktiskt inget bra att SVÄLTA kroppen, då stoppar ju förbränningen dessutom.." . Jag kommer på mej själv med att le lite, första gången idag. "Jo, precis, det tror jag med faktiskt" säger jag ivrigt, "och vet du mamma, jag har dessutom hört att man SKA äta typ var tredje timme för att förbränningen alltid ska vara på TOPP...."

"Just precis, exakt så är det ju" säger mamma och skrattar lite, "va bra men då är vi överens ändå.... vi kör liksom en VARIANT på 5;2 där vi tänker väldigt noga på vad vi stoppar i munnen dessa dagarna...det blir väl bra...."

"Det blir superbra" avslutar jag med ett stort smajl och hugger genast in på fiskpuddingen.Life IS Good.

Jag och Syrran brukar alltid väldigt kärvänligt kalla varandra för TAIKONS när det är läge för det så att säga...det kan vara om vi t,ex trycker in alla ungarna i EN bil (och kör en väldigt LITEN sträcka skall poängteras).Glömmer aldrig när vi åkte ifrån parken i Capdella till Lizas hus en gång för längesen, tror t o m att både tvillingarna och Ella satt i vagn.Vi hade badat en hel dag i parken och hade tusentals lösa påsar och strandväskor , tomflaskor och våta handdukar.Allt slängdes in i bakluckan på min älskade Toyotajeep tillsammans med en tvillingvagn och Ellas sittvagn.De sex ungarna staplade vi PÅ varandra i baksätet (glöm bilstol) och körde i snigelfart de 500 m till syrrans boning.Utanför på gatan stod grannarna och tittade intresserat på oss när vi sniglade förbi och skulle parkera.Till saken hör att dessa grannar tillhörde den perfekta sorten (hon var tyska ska tilläggas) och gjorde allting liksom sådär superrätt.De hade 2 pojkar med 2 1/2 års mellanrum (nä, de kunde verkligen inte tänka sej barn nummer tre för tänk så orättvis det skulle bli när ungarna bråkade, det skulle ju alltid bli 2 mot 1 ).De var ute hela helgerna på olika upptåg , cykelutflykt med tältläger var nog favoritsysselsättningen och de packade in sej i sin perfekta bil med sin perfekta packning och drog till stranden där de lekte tillsammans hela familjen...Perfektionister var en underdrift och inget kunde bli BRA nog.I alla fall.De stod nu på gatan och inspekterade vår fullpackade bil och jag tror t o m syrran råkade backa in i muren när hon skulle parkera så nära som möjligt för att lämna plats åt sopbilen som svichade förbi varje morgon.Om man stod för långt ut i gatan kunde man alternativt bli av med sin sidospegel eller bli väckt av sopbilstutan....vet inte vad som var värst faktiskt.Att behöva kasta på sej de första kläderna man hittade och rusa ut med bilnycklarna i högsta hugg och le så ursäktande man bara kunde kl 6 om morgonen....ja ja det blir mycket paranteser här i detta inlägget märker jag, har lätt att spåra ut och spåra av när jag kommer in på Spanien... Vi börjar i alla fall last ut unge efter unge och det tar liksom aldrig slut....det fullkomligt VÄLLER ut barn ifrån alla håll...Sedan är det bagageluckans tur att tömmas.Den är så full så det buktar ut och eftersom det är en jeep så är det en dörr istället för lucka så när jag öppnar den så ramlar allting i gatan; det rullar tomma burkar under bilen och tvillingvagnen åker i backen med ett brak för säkerhets skull.Ingen kan ha missat att the Taikons kommit hem.Fler grannar börjar nu titta ut på gatan vad det egentligen är som sker såhär på lördagskvällen.Vi vinkar lite avvärjande typ att vi har läget under kontroll.Vi börjar samla ihop alla prylar och vår värdighet (den som var kvar i alla fall) och försöker febrilt få in alla ungar genom syrrans grind utan för mycket skrik och bråk.

Svettiga och röda ler vi lite ursäktande men exploderar i skratt när vi kommit innanför grinden och vi båda tänker samma sak ; Taikons!!!! Sen korkar vi upp lite vin och kan se det komiska i situtionen.

Det finns många fler ex på vad jag menar och jag måste återigen poängtera att det är inget illa menat mot Zigenare för vi är nämligen mer lika än vad man kan tro.Jag måste ha varit Gypsy i tidigare liv: Älskar kringflackandet, miljöombytena och att inte riktigt veta var man ska hamna nästa dag.Beundrar det färgglada, det rastlösa och Elden som alltid verkar finnas någonstans i bakgrunden.Tycker det är exotiskt med kläderna och de svarta mörka färgerna som genomsyrar dem.

Här i Sverige känner jag mej plötsligt väldigt mycket mer Taikon än i Spanien.Där var jag ändå morsan som hade stenkoll på varenda jäkla liten utflykt, varje hemläxa, varje steg ungarna tog ....jag visste minsann vilka dagar de hade gympa och vilka dagar de hade fritidsaktiviteter.Jag fnyste nog i smyg åt de där tankspridda spanjackerna som hade nollkoll....tacka vet jag svenskarna, vi har FULL koll tänkte jag ofta och sträckte på mej lite mer.

Här har jag plötsligt blivit morsan som dagisfröknarna skyr....har inte koll på tider, när det ska hämtas eller lämnas,,,när det är avslutningsfest eller när fritids har stängt.Missar packa matsäck till utflyktsdagen (Vilken utflykt liksom....???) och fattar inget när Dylan är den enda som dykt upp till morgon fritids (oj, planeringsdag, vad det idag det....?)...

Imorse var inget undantag.Dylans klass hade avslutning och ungen påstod tvärsäkert (för JAG visste ju inte) att de skulle samlas i klassrummet kl halv nio.Fine tänkte jag, nu skulle jag vara extra smart minsann och för att slippa sitta och vänta i skolan tills avslutningen skulle börja kl 9 så bestämde jag mej för att Dylan skulle åka med skolbussen som vanligt kl 8 och då kunde jag i lugn och ro duscha och göra mej iordning och på så sätt vinna lite tid (NOT).

Kör ner Dylan till bussen kl 8 bara för att inse att han var den enda ungen som var där....Hmmmm konstigt.....det gick väl ingen buss idag då....kör honom ända in till skolan och kl börjar närma sej tio över 8.Hmmmm....ingen annan unge i syne och snart är klockan kvart över 8....STRANGE!

Hugger tag i en förbispringande lärare som snabbt informerar om att morgonfritids är stängt och ingen skolbuss går på avslutningsdagen och detta har vi minsann fått besked om via mail.....Hmmmm, jag mumlar nåt om problem med hotmail (NOT)...Förresten skulle de inte samlas halv nio utan kvart i nio och detta har de också skickat ut via mail.Nu är klockan snart tjugo över 8 och jag sneglar nervöst på klockan.Läraren synar mej lite diskret där jag står i blommiga träskor där hundarna gnagt sönder den ena så den liksom hänger och släpar i marken på ett ganska osnyggt sätt när jag går...till detta har jag mina prickiga pyjamasbrallor och nån gammal urtvättad graviditets t-shirt som är sådär ruskigt bekväm , nopprig och mjuk...."Ja, jag ser ju att du måste hem och byta om så Dylan får väl följa med mej in och hjälpa till med dekoration av klassrummet " suckar fröken och förbarmar sej över mej.

Jag viskar ett snabbt TACK och kör som en raket hem, nu är kl halv nio och jag har exakt 6 och 1/2 min på mej att snoffsa upp mej.Raggardusch och sliter åt mej en klänning ur Toras garderob som ligger närmast.Klänningen är ärvd från Fiffi.Slänger på mej första jackan jag ser som råkar vara Toras den med...skinnjacka.Resten av familjen står och glor på spektaklet men hajjar att det är bråttom.Tio i Nio seglar vi in på en överfylld skolparkering och snor åt oss den sista olagliga parkeringen på en backtopp tack vare att vi har jeep. 2 min i 9 tar vi plats i Gympasalen och jag försöker se ut som jag har haft all tid i världen denna morgon.Kan inte låta bli att tänka på i mitt stilla sinne hur det hade varit om jag haft lite koll....skrivit upp dagar och tider  och inte litat på min mentala förmåga att komma ihåg saker utan papper och penna ...samtidigt inser jag att jag faktiskt VILL ha det så...det är ju spännande att leva på "the edge" och inte alltid veta vad som kommer att hända...Hmmmm, opraktiskt men lite extra krydda...a la Taikon .

Jag har länge tänkt att jag skulle tillägna en av mina bästa vänner några rader.Det kommer hursomhelst aldrig att göra honom rättvisa...Men jag försöker ändå.För det är han värd.Minst

Joan kom in i vårt liv den våren Ella var nyfödd.

Det var den våren vi på allvar började hänga på poolbaren, el Sa Vinya, i vår Mallorquinska landsby.

Jag gick och drack en kaffe varje morgon efter att ha lämnat de stora barnen i byskolan...ofta stannade min blick hos den gamle mannen som alltid satt ensam vid ett bord med hatt på huvudet och välklädd eftersom byns engelsmän försedde honom med avlagda kläder, något han gärna tog emot.

Inte sällan hade han en öl framför sej fast klockan knappt slagit nio...inget som bekymrade mej då han alltid uppförde sej som den gentleman han var.

Det började med ett leende som  besvarades, för att fortsätta med en hälsning och en igenkännande nick från båda håll...tills den dagen han skickade över en kaffe till mitt och Ellas bord med en vänlig vink.

Dagen efter bjöd jag tillbaka och dristade mej till att sätta mej vid hans bord...

Sedan den dagen var vi oskiljaktiga.

Han blev min vän, min själsfrände och någon jag verkligen höll av.

Han var snäll mot barnen, i synnerhet mot Ella som han hade följt sen hon var nästan nyfödd.

Vi drack kaffe varje morgon, om helgerna drack vi en öl eller vin ihop och pratade om livet.Jag valde ofta hans sällskap framför andras vilket retade en del men jag uppskattade vår vänskap så himla mycket och kom till att hålla av denna mannen SÅ mycket.

Ibland gick det ett par dagar då vi inte hade setts och då stod han alltid och väntade på oss i hörnet där han visste att vi skulle gå förbi för att komma till skolan varje morgon.Han stod med sin käpp så tålmodigt och väntade....då han fick syn på oss sken han alltid upp och vinkade och viftade...ibland satt vi tysta och ibland pratade vi, men det fina var att det kändes aldrig som en pínsam tystand utan bara stämningsfullt och fridfullt.Jag är glad idag när jag tänker tillbaka på allt, att jag alltid bjöd honom att sitta ned med oss vid vårat bord och han ägnade alltid Ella all uppmärksamhet och kallade henne för sin favoritunge och skämde bort henne till max.Ingen glass var för stor eller för dyr...hon fick allt hon pekade på.När hon lärde sej gå följde han  med henne ut till lekplatsen och gungade med henne eller gick en liten promenad hand i hand.Och hon älskade honom tillbaka.En julafton bjöd vi hem honom men då klockan slog 4 såg vi honom ingenstans.Då vi gick ut för att leta efter honom stod han utanför mammas hus i skuggan av ett träd, gömd, med en sloknd blomma i handen, alltför generad för att våga komma in...Vi fick släpa in honom med milt våld och efter ett par konjak tinade han upp och slappnade av.Han pratade länge efteråt om den julen¨då han var hos oss...

Joan föddes på 1930-talet på ön Ibiza och hade en hård barndom fylld av fysiskt våld och terror.Hans pappa var mycket alkoholiserad och höll på att slå ihjäl honom ett par gånger.Hade det inte varit för hans mamma så hade han inte varit i livet . Detta var ett tema han återkom till då och då, men alltid efter för många öl.. och det ska poängteras att han ALDRIG var sentimental, bara realistiskt.Jag var full av beundran för denna man som haft en sådan tuff uppväxt fylld med hat och slag, men som blev en sådan fantastisk fin man fylld aV Kärlek....och mest av allt älskade han barnen...och vår Ella.

När han var sjuk under en period åkte vi och hälsade på honom på sjukhuset och han blev så himla glad.

Den dagen jag blev tvungen att berätta för honom att vi skulle flytta till Sverige , då grät han....det är bland det svåraste jag har gjort i hela mitt liv.Jag kommer aldrig överleva detta var hans stående kommentar och varje gång det kom på tal bröt han ihop."Ni är min familj" sa han och tårarna strömmade över det fårade gamla ansiktet.

Joan hade aldrig varit gift och hade inga barn.Han hade bara en syster på ibiza som han knappt hade någon kontakt med.Det är svårt att tänka sej att en människa inte har NÅGON familj alls....Samma dag vi skulle flyga till Göteborg, det var en fredag i början av December...då kom han gåendes på infarten till vårat hus...gammal och gråare än vanligt.Han kom ALDRIG hem till oss oinbjuden, han var alltför blyg för det.Så det hade verkligen kostat honom massor att ta sej hem till oss den morgonen.Jag kommer ihåg att vi stressade och sprang runt och packade det sista.Jag placerade honom i soffan med en kaffe och en gammal konjak som jag hittade i röran.Han iaktog oss där vi sprang omkring det sista. Han gullade med *Ella och liksom sög ut det sista av henne....Innan vi lämnade huset med våra väskor tog han mej avsides och räckte högtidligt fram ett hafsigt inslaget paket.I det låg en hårnål i guld med en pärla på och ett gammalt foto av honom själv som 20åring ifrån militären.Nålen var hans mammas och det enda han hade kvar ifrån henne.Man får inte glömma att han kom från en extremt fattig familj och det finaste han hade efter sin mor ville han ge till Ella.Han räckte fram paketet med en högtidlig min.Jag kramade om honom och försäkrade att vi skulle snart ses igen, ja,kanske till påsk skulle vi komma tillbaka och hälsa på honom.Han bara log sorgset och skakade lite på huvudet,,,"Ja, om jag lever då..." var hans enda kommentar.JAG skrattade nog lite och sa att det är klart att du lever Joan,.,,, Han skakade nästan omärkligt på huvudet igen och vinkade åt oss då vi körde iväg i bilen mot flygplatsen och det nya livet i Sverige.Jag såg honom i backspegeln tills han försvann som en grå siluett mot himlen.Det var sista gången jag såg honom.Ett telefonsamtal i början av april skulle bekräfta mina värsta farhågor.Min vän Cati vars man var polis i landsbyn kunde meddela att Joan hittats död på sitt köksgolv den 3 april förra året.Dödsorsaken angavs aldrig.Vi fick aldrig ses igen som jag lovade honom.Men hans foto står här i vårt vardagsrum och varje kväll tänder vi ett ljus för honom, - mannen från Ibiza med ett hjärta av guld.Jag hoppas vid min Gud att vi ses igen.

Blev bara så tvungen att fortsätta lite till om det här med barn; Syrran berättade en ("rolig") historia om en av sina ungar häromdagen.I och för sej tyckte hon nog inte själv att det var så där förfärligt roligt i just det momentet men när hon skulle återge historien till mej höll vi på att flabba ihjäl oss och sen varje gång jag tänker på den där imaginära scenen som liksom spelas upp i mitt huvud av hur det KAN ha gått till så skrattar jag högt.Och inte för att det är någonting att skratta åt...långt därifrån....en unge som säger , eller i detta fall SKRIKER, fula ord är ju inte speciellt charmerande.Även om mina egna odågor svär så det ryker tyvärr.För är det nånting de lär sej alldeles utomordentligt bra i skolan så är det svärord och andra vokalubära hemskheter som jag faktiskt ryser när jag hör.Sonen hade t o m satt i system att lära ut de spanska fula orden till ungarna i klassen som de sen slängde sej med på rasterna....fröken ringde hem men det är en HELT annan story.   MEN....OM man nu får lov att se det lilla komiska i sammanhanget och jag uppmuntrar ju självklart ingen till att svära...MEN ändå---Picture This;

Syrran med familj skulle bila hem efter en helg i Stockholm.Alla ungar var svintrötta efter helgen och höll väl som bäst på att slå ihjäl varandra i baksätet.Hungriga var de visst också.De kör förbi ett MAX-Burger ställe utefter vägen i höjd med någon "Köpingstad" och syrran beslutar sej raskt för att här ska minsann stannas och rastas.Bunkras upp.Fylla på energireserverna, så att de orkade bråka HELA vägen hem till Varberg.Sagt och gjort.In och parkera bara för att upptäcka att de inte var de enda gästerna på stället.Skitsamma.Ungarna var hungriga och skulle tryckas i käk.Dock blev det nog inte så himla mycket käkat eftersom MAX hade satt upp en stor lekplats mitt i "restaurangen" där det fanns en sån där rutchbana som liksom går i spiral ner och innan man hoppade på denna banan fanns det ett plastfönster dit alla ungar gick och vinkade ut till sina päron som satt nedanför och låtsades intresserade mitt i hamburgerfrossan.Alla barn vinkade så gulligt och på sin höjd räckte någon våghalsig unge ut tungan och sprang sen snabbt därifrån och kastade sej ner i rutchbanan.Syrran satt väl och spanade i sin mobil, glad för att ha fått 5 min egentid i röran.Hon kastade säkert en blick och såg att ungarna sprang upp och ned och lekte med de andra barnen.Men plötsligt märker hon liksom att det blir konstigt tyst i lokalen och folk börjar stirra upp mot rutchbanan.Hon höjer ögonen och kollar upp, kollar ner, och plötsligt kopplar trötta hjärnan vad hon egentligen har sett....0ch panikkänslan kommer; Mellansonen står uppflugen i det här plastfönstret (som precis ALLA i hela lokalen kan se , det är liksom det som är planen så man kan hålla lite extra koll på sina barn)  med båda långfingrarna i luften som han viftar med mot själva rutan och det går inte att ta miste på heller vilket tecken det är han gör.Han gör det dessutom helt perfekt som om han övat en hel del... Samtidigt skriker han för säkerhets skull (om någon nu skulle ha missat de obscena gesterna) "FACK JU" så det skallrar innanför rutan.Tyvärr är ungen utrustad med en rejäl pipa och det gick inte att missa vad han sa för nåt (eller SKREK) trots det halvtaskiga uttalet ...Runt honom stod det dessutom en liten fanclub med storögda barn och glodde på spektaklet.Syrran tänkte nog 1000 tankar och en av dem och kanske den första var nog att springa ut och låtsas som att hon var en singeltjej på businessresa...Sen kom hon nog på att det inte heller var en bra idee.Hon började vifta åt ungen att komma ner, men han hade ju hela restaurangens uppmärksamhet riktad mot sej och ville inte alls gå därifrån....Syrran, nu säkert röd i ansiktet dessutom, fick resa på sej och kanske till och med kravla sej upp i den snirkliga trappan och slita ner ungen....har inte riktigt hört hur historien slutade...dock har jag inte skrattat så mycket på LÄNGE och man får väl ha överseende med att han bara är 4 bast och efterapar de större killarna....Jag har i alla fall denna scenen att tänka på varje gång jag känner någon slags deppkänsla i kroppen....då kan jag inte låta bli att garva och blir genast på lite bättre humör...så NÅGOT bra förde det i alla fall med sej ;)))))))

Jag gillar egentligen inte att snacka barnuppfostran då jag verkligen tror att alla föräldrar har olika och kanske lika bra sätt att handskas med sina små avkommor på.Jag ger mej dessutom ut på okända vatten när jag tänker på att skriva om detta med att uppfostra barn....just därför kommer jag inte gå in närmare på saken förutom att kommentera några småsaker som slagit mej under detta första året i fäderslandet.

Det började faktiskt med att vi skulle ha Dylans barnkalas på Bruket, ett kanonbra ställe med separat lekland och vägg i vägg välutrustad bar och bowlingbanor.Nästan varje helg spelar det dessutom bra rockiga band här.Men tillbaks till barnkalaset...När vi kom dit och hade ordnat upp alla faciliteter med kalaset (dvs hälsat och satt på artighetsflinet till alla klassens föräldrar som kom och skulle lämna av sina barn, fått på alla ungar de typiska neonfärgade västarna, tagit hand om paketen m.m) så tyckte syrran och jag att det var på tiden  att ta ett bord och sätta oss och slappa lite."Jag kilar öven till baren ocnh hämtar 2 cider" föreslog jag glatt och är på nolltid framme vid bardisken och beställer.Eller försöker att beställa rättare sagt.Tjejen bakom disken tittar lite skeptiskt på mej och rynkar pannan lite; "Eähhh,,, men är inte du där inne på BARNkalaset ?" frågar hon med betoning på BARN."Jojjomänsan" säger jag glatt eftersom jag inte kan se problemet med detta."Jo, eähhh, du kan ju inte ta med dej ciderna in DIT...till BARNEN..." upprepar hon och glor surt på mej ungefär som om jag hade föreslagit att vi skulle sätta upp ett litet öltält därinne dit ungarna kunde komma och svalka av sej när de lekt sej svettiga.

"Nähä, OK " svarar jag lite snopet.Tänkte en sekund på om jag skulle ta upp en diskussion men kom på bättre tankar när jag kom ihåg vart vi befann oss...I Sverige...Not in Spain.Men kan inte låta bli att undra i mitt stilla sinne vad de är rädda för....att vi föräldrar ska supa oss snörfulla och börja härja runt bland bollarna....Eller att vi ska ställa till med slagsmål och fyllebråk...men efter lite diskussion med syrran kommer vi fram till att det ÄR bara så här..take it or leave it.Barn och Alkohol passar helt enkelt inte ihop.Nix.Så är det.
Bra.

Nästa sak som jag tänkt på är det här med hur himla PEDAGOGISKA föräldrar verkar vara här i Sverige...Nästan som om de får en instruktionsbok i Högskolepedagogik vid förlossningen.Har stått jämte och råkat höra otaliga konversationer mellan barn och deras föräldrar under detta året...i kassaköer, nere vid badbryggan, vid fotbollsmatcher osv.Och en sak som alltid slår mej är hur många föräldrar byter röst totalt när de vänder sej till sina barn, då pratar de plötsligt med riktig barnslig röst på nåt slags babyspråk...själv tror jag barnen lär sej prata bättre om man från början pratar med dem på ens "vanliga" sätt med normal röst.Man behöver inte sänka tonläget och prata babyspråk bara för man vill kommunicera med sina ungar... Sedan behöver man inte välja de allra svåraste orden i Svenska Akademins ordlista när man pratar med dem men jag tror personligen att det är nyttigare för barnen att prata med dem som man pratar till andra vuxna för fröken i skolan kommer knappast prata på babyspråk även om hon är pedagogiskt utbildad.

Om jag får lov att dra parallellen med Spanien så är det mer raka rör och inte så mycket daltande där.Visst, barn är barn, men till en viss gräns.Här vill man gärna överaktivera ungarna medans i Spanien är de lite coolare och anser att barnen får till viss del aktivera sej själva.

Slutligen vill jag bara återigen poängtera att jag minsann är låååååångt ifrån någon stjärna eller expert på banruppfostran ; Min barndomsvän ifrån Borås kallar mej och familjen för "Familjen  Annorlunda"(dock med glimten i ögat misstänker jag) och det beror knappast på att vi har tio barn.....

Någon gång i början av 90-talet tröt farsans tålamod med mej och syrran.Kanske berodde det på alla sena kvällar (eller tidiga mornar) vi stapplade in genom ytterdörren , långt ifrån nyktra , och bara flabbade när han försökte skälla ut oss.Eller var det kanske den gången han fick åka ut i Magaluff  kl 5 om morgonen och hämta upp syrran på en pub (som hade lovat på tro och ära att vara hemma kl 12) .... antagligen var det en kombination av många saker som gjorde att han till sist tog beslutet att skicka de 2 äldsta till Schweiz.Syrran hade väl någolunda tur som hamnade i Rolle på den fint ansedda internatskolan "Le Rosey". Där fanns i alla fall Geneve runt knuten och en handfull snygga rika arvatagare.Jag drog nitlotten den gången och hamnade på FLICKPENSION i Lausanne där det var brist både på killar och annat...Trots allt fick vi komma hem om loven och jag minns speciellt ett jullov där det gick extra vilt till.Jag och syrran gjorde inget annat än att hänga ute om kvällarna de 2 veckorna vi var hemma. Jan Guillous "Vendetta" skulle spelas in på Mallorca den julen och i brist på det äkta Sicilien (där det var för farligt att spela in p  g a maffian) så tog man de scenerna på Mallis istället.Vi hängde med inspelningsteamet de 14 dagarna och speciellt med de danska stuntkillarna,de var cooooooola....körde runt Magaluff i en öppen jeep och raggade brudare genom att hänga och slänga sej ut och in i bilen i HÖG fart...Vi fastnade i alla fall i fällan och hade roliga nätter ihop med dessa galningar..Farsan blev surare och surare allteftersom nätterna blev längre och längre och dagarna kortare och kortare.Han hade i julklapp lovat oss egna VISA kort som vi skulle få ha med oss till Schweiz efter julen och använda VÄLDIGT måttligt....detta var något han poängterade noga....inget slös och bara i NÖDFALL skulle vi få använda dem.En trygghet om något gick fel.Det var alltså inget kort man lite nonchalant kunde slänga upp på HM efter en lyckad shoppingrunda.Långt därifrån...vi svor på heder och samvete att ALDRIG använda det om vi :

1-Inte var i nödsituation   eller 

2-Hade fått muntligt lov av farsan att t,ex köpa vinterjacka el något i den stilen

3-El möjligtvis till flygbiljett hem

Tyvärr hade jag ett litet missöde den sista natten innan vi skulle åka tillbaka till Schweiz och fick aldrig farsans förtroende att bära med mej hans Visa kort...Ska inte gå in på detaljer men jag kom säkert hem efter solen gått upp och vill minnas (not) att jag blev hemskjutsad av en tysk kille med hästsvans som sladdade in på vår uppfart och lämnade av ett vrak till mamma som typiskt nog stod ute iträdgården med armarna i kors när jag vinglade upp för trapporna...tror jag kräktes en omgång med innan jag stupade i säng. När jag blek och illamående samma eftermiddag blev skjutsad till flygplatsen av farsan passade han på att meddela att det skulle inte bli nåt VISA kort till det svarta fåret (jag o syrran turades lite om att vara det).Just då sket jag totalt i Visa kort och allt annat bara jag fick sova på flyget....Det tog dock inte lång tid att återhämta sej ifrån den bakfyllan och syrran som bodde i grannstaden Geneve var genast med på noterna då jag helgen efter föreslog en "get together" i hennes stad.Geneve var en superbra partystad med alla ingredienter och nationaliteter och eftermiddagen började på "Lord Nelson Pub" som nog är så nära en irländsk party pub man kan komma.Där samlades alla internationela skolor runtom Geneve området och festade tillsammans...det var JUKE box och tequila race fram tills tolvslaget då man gick vidare.Hade man gott om pengar hängde man på vissa platser men var man kyrkråtta i sammanhanget fanns det andra minst så roliga ställen att gå på.Min och Syrrans favorithak var "Whiskey Club" , en liten sunkig rock klubb belägen in the middle of nowhere...Med ett klientel som hade fått farsan att svimma...MEN med ett litet rökigt dansgolv och den bästa musiken.Väl där var stämningen i topp och jag o syrran i toppform efter tequila och annat.Dock hade vi ETT stort dilemma...Cashen var slut, finito and finnished... Syrran som var störtcool slet flott fram farsan nya skinande Visa kort som brände i plånboken trots löften om att INTE använda det i onödan---"Nä för fan" protesterade jag, för trots promille på 2,0 så fattade jag SÅPASS mycket; att missbrukade syrran kortet skulle det ryka fortare än kvickt..

"Vafan" kontrade syrran med ett brett flin, "man lever väl bara en gång va..." samtidigt som hon vevade in 2 vodka orange ifrån baren samtidgt som hon viftade med kortet över huvudet.Barkillen tog glatt farsans Visakort och slängde det i ett glas bakom baren I fall vi ville beställa mer under kvällen.-----Kommer ihåg att det var en fantastisk lyckad kväll full med rock, starka drinkar och massor av dansgolv....det var defintivt värt skället som syrran uttryckte det en tid efter.För skäll fick hon.massor dock var hon betrodd att behålla sitt Golden Card....kan avslutningsvis nämna att jag ALDRIG fick mitt.Det låg i farsans kassaskåp tills det gick ut...och han förnyade det aldrig...

Min mormor gick bort den 14 okt 2011 och jag kan än idag inte fatta att det faktiskt är sant.Hon finns i mina tankar varje dag och varje natt.Det går inte EN endaste dag utan att jag tänker på henne..De visa har sagt att hon finns där , hos mej, varje ögonblick...och jag VILL verkligen TRO det...min mormor VAR och ÄR mitt allt.

Just därför väljer jag att dra en "favorit i repris" ; Jag vet, jag har skrivit om det förr....och kanske kommer jag någon gång att skriva om henne igen....det blir lätt så när kärleken flödar...Min mormor... Hon fyllde 70 det året och min mamma hade bestämt att vi skulle bjuda på en Londonresa med lite shopping och god mat.Mormor pratade inte speciellt bra engelska, för att vara helt ärlig, så pratade hon inte alls....bara vissa ord...Hon och systrarna envisades med att gå på engelska kurs varje höst...Det var änkemannen Sigurd som bodde tvärs över gården som var lärare.Han hade studerat engelska på Oxford och hade ett uttal som hade gjort Antony Hopkins  grön av avundsjuka.Dessutom artikulerade han otroligt bra.Mormor och systrarna var minst sagt imponerade.Varje torsdagskväll tisslades det och tasslades det i garderoben hemma på Byttorp och en och annan flaska smugglades med i handväskan..Hur mycket engelska de egentligen lärde sej är okänt men att det blev en del resor ner till Grand Hotell om lördagskvällarna och en och annan resa till Gran Canaria... det är helt säkert.Men mormor var lurig: De ordhon kunde på engelska briljerade hon gärna med och de ord som fattades tog hon lika gärna på svenska; Resultatet blev; SVENGELSKA med betoning på SVEN.

Mamma hade lovat mormor en alldedeles NY och EXKLUSIV väska ifrån självaste HARRODS.Och det bästa var att mormor skulle få välja alldeles själv.Något som var mammas värsta mardröm då det var vida kännt hur svårt mormor hade att bestämma sej.Mamma hade alltså försökt att förbereda mormor dagen innan på vad som skulle ske och alldeles speciellt bett henne att tänka efter vad hon verkligen VILLE ha...Och mormor hade TÄNKT minsann ..

Dagen D kom och mamma , styrkt av ett glas vin, tog med sej mormor upp till Harrods mest exklusiva väskavdelning där de vackra ryska och japanska expediterna stod på rad.Mamma samlade ihop sej kan jag tänka mej....och frågade mormor vad hon ville ha.Mormor skrattade glatt och körde på sin svengelska; De ord hon inte kunde på engelska tog hon på svenska, NO PROBLEMS. "I want väska med många FACK..." säger mormor och ler glatt ...

Det här med facken var väldigt viktigt för mormor...Hon ville ha ett fack för plånboken, ett fack för busskortet och ett stort FACK för Steppskorna God Forbid....Mormor älskade nämligen att steppa...mer om det en annan gång...Expediterna utbytte blickar och log ansträngt."Yes, I like FACK " säger min älskade lilla mormor och flinar upp sej glatt mot expediterna som fattar NADA. "I LOVE FACK" säger mormor igen liksom för att förklara denna förkärlek för väskor....nu kan expediterna inte längre dölja sin avsky....denna lilla rundnätta dam på 1,50 m som bara pratar om "FUCK"....   De skakar på sina huvuden och vänder sej om...."I LOVE FUCKS" säger min älskade lilla fina mormor  avslutningsvis när mamma betalar DIOR väskan för ca 10,000 SEK.Att hon sedan stoppade ner den nya väskan i en EPA plastpåse varje gång hon gick ut (det fanns ju både ficktjuvar på bussen och annat...) , det är en helt annan historia...