Imorgon, den 7 December, är det exakt ett helt år sedan vi landade på svensk mark....och denna gången var det inte för att spendera några kalla semesterveckor i Fäderslandet, ånej, denna gången var det allvar....att flytta tillbaka till det landet man lämnade den 14 aug 1987.

Den gången var det gråt och tandagnisslan som gällde och jag hade aldrig kunnat drömma om att Mallorca skulle bli mitt hem för de närmaste 25 åren (med undantag för något år på flickpension i Schweiz när farsan började tröttna på de nattliga eskapaderna och hemkomsterna i gryningen på något vingliga ben....)

Jag kan säga att det var med blandade känslor vi tog Svensk mark och framtiden var klart osäker.

Vi kom till ett snötäckt Göteborg med isglimmande trädtoppar som gnistrade i decembernatten när taxin körde oss mot Varberg.

Det första och enda jag tänkte på var att barnen skulle trivas, jag själv har alltid haft lätt att anpassa mej...på gott och på ont....en rastlös själ i en fridfull kropp kanske man skulle kunna uttrycka det..

Efter ett år kan jag ärligt påstå att jag ångrar inte flytten EN sekund; Inte ens när regnet piskar utefter rutorna i mitten av Maj, eller när vi måste sitta under yllefilt ute i Juli- sommarnatten , eller när mörkret sänker sej kl halv fyra på eftermiddagen i November, eller när man måste gå ut och skrapa bilrutan i Oktober....Nä, inte ens då ångrar jag det.

Bara någon gång ibland tänker jag tillbaka, på doften, när dagen svalnade i vår Mallorkinska alpby efter en het sommardag...hur det luktade av apelsinträden och hur det svarta mörkret totalt tog över dagen med bara Palmerna som vackra horisonter som skuggade sej emot det vackra berget Galatzo som höjde sej i natten.

Galatzo, ett berg fyllt av glädje och sorg....där M ligger begravd, som valde att avsluta sitt unga liv bara några veckor efter att vi lämnat Capdella.En otroligt vacker bergstopp dit många vandrat och som alltid avtecknar sej som en ledstjärna i mörkret.

Ibland saknar jag också torget och parken där barnen lekte tills sent på kvällen och det fanns inget som hotade deras glädje.

Sällan tänker jag på husvinet på bybaren, hur beskt det smakade efter första klunken, men med vänners sällskap och livsglädjen som fanns, - så blev det riktigt gott efter ett glas.

Någon gång minns jag även hur den  nygrillade bläckfisken smakade och hur vackert gul paellan var som rykande bars in på bordet...och kanske en gång då och då snuddar mina tankar vid våra sena nätter ute på terrassen där vi avklarade en del världsproblem och kanske även drack några flaskor vin ...men bara någon gång tänker jag tilbaka.Minnen är vackert att ha, att lagra långt inne för att ta fram när tiden är mogen.Man ska inte vara bitter för det man inte har längre utan istället se morgondagens möjligheter.Så mycket har livet lärt mej så här långt.

Man har inte roligare än man gör sej.Livet är här.Och nu.